och jag tänker att han skulle kunna varit här nu; precis nu. Om vi bara hade förlåtit varandra och lovat att vi aldrig ska ramla isär igen. Jag hade kunnat få hand-mot-midja kramar och få höra honom säga; du är min. Han skulle få kalla mig för sin och jag skulle få kalla honom för min. Jag skulle kunnat stå ute i nästan minusgrader och prata i telefonen i timmar; för jag vill ju bara vara med honom.

Jag skulle kunnat sitta på buss 429x mot idalen för att där, där kommer jag somna så nära jag bara kan. Jag skulle kunnat få paniklyckorus och tvingas hålla tillbaka jagvillaldrighärifråntårarna när han kramas sådär hårt. Jag hade kunnat få höra honom säga; är du okej? Och när jag inte svarar kramas han bara; för han vet ju så väl att jag blir tyst när jag tänker.